De flesta av oss här i västvärlden har våra basala behov mötta. Vi har tak över huvudet, mat på bordet, arbete eller sysselsättning. Många har dessutom familjeliv och socialt umgänge. Kanske även intressen och hobbys. Ja de flesta av oss har det bra. Riktigt bra till och med. Så bra att vi kan ägna oss åt det vi kallar vår personliga utveckling.
Vi går kurser, åker på retreat, yogar, läser böcker, går i coaching och terapi. Och det är förstås jättebra. Vi hittar nya sidor i oss själva, väcker dolda minnen och drömmar till liv. Vi processar, andas och frigör. Dansar och skriker kanske urtidsvrål från magen.
Vi får höra att självkärlek är den rätta vägen och vi klistrar postit-lappar med “Jag-är-fantastisk”-budskap på badrumsspegeln. Vi kommunicerar med andra utifrån; “Jag känner.. Jag upplever.. Jag behöver..” Och även om vi inte är överens och kanske till och med, Gud förbjude är arga på varandra, så avslutar vi självklart våra sms och mejl med hjärtan och kramar. Vi drar dagligen ett Osho-tarot-kort och serverar det till frukost tillsammans med den självklara chiapuddingen. Vi försöker minnas om det var gurkmeja eller kokosfett som var livsviktigt att ha i morgonteet. För visst är det inte grönkåls-smoothies som gäller längre? Vi vill ju vara duktiga och hänga med. Pust… ja vi vill så väl.
Nåväl. Allt detta är okej. Det är verkligen okej. Missförstå mig inte. Jag tycker att det är värdefullt och viktigt att vi jobbar med oss själva. Absolut. Jag tror till och med att vi skapar en bättre värld genom att att göra det. Men, nu kommer det här; Vad händer när vi kanske grottat runt för mycket därinne? När vi är totalt uppfyllda med vårt JAG? Ja, vad händer då med vår empati?
Nu kanske ni undrar vad jag pratar om. Vad har empati med detta att göra? Men det hände mig något för en tid sedan som fick mig att fundera. En vän sa och gjorde något som sårade mig. När jag upplyste hen om att det verkligen sårade, så fick jag till svar att; “Tyvärr jag kan inte gå in i dina känslor för jag jobbar med mitt medberoende.”
Och några veckor senare när jag ännu en gång uttryckte att jag återigen blivit ledsen av ytterligare ett av hens agerande så sa hen: “Jag ser inte att det är mitt ansvar att du blir ledsen, vad ska jag göra åt den saken…?”
Jag håller såklart med om att det är mitt ansvar att ta hand om mina känslor. Absolut. Men, man säger inte så. Man bara säger inte så. Förenklat uttryckt så säger man; Förlåt, det var inte min mening att göra dig illa. Punkt. Och man tar in den andres känslor. Självklart kan man fortfarande ha sin ståndpunkt. Man behöver inte “ta tillbaka” något men man visar sin empati helt enkelt.
Har vi istället blivit egoistiska av hela personliga utvecklingskarusellen, så måste vi stanna upp en stund och verkligen ta oss en funderare. Var det så här vi ville bli?
Jag tror ibland vi har lite för mycket tid och resurser att lägga på att utveckla oss själva och då blir det lätt en ego-utveckling. Självklart ska vi blicka inåt och absolut ta hand om våra trauman, inre barn och sår men inte gå till överdrift så att vi istället blir egocentrerade och så mån om våra egna inre utvecklingsprojekt att vi tappar empatin för andra.
Allra bästa sättet att utvecklas enligt mig, är att lyssna på andra. Att lyssna med hela kroppen. Bara lyssna och ta in deras berättelse. Och när de sedan pratat klart, ge dem det jag tror vi alla längtar efter; empati och bekräftelse. Efter ett sådant möte, går bägge därifrån som vinnare.
Häromdagen hörde jag uttrycket telempati istället för telepati. Jag tycker det är ett bra och användbart ord. Telempati betyder att du kan kommunicera med den andre utan ord eftersom ni känner samma sak. Man är helt enkelt så intonade i varandra att ord blir överflödiga. Nyckeln dit är empati. Jag är helt övertygad om det.
Ha ha, underbart roligt skrivet! Alla utvecklingssteg har sina nya utmaningar tänker jag.
Tack Bobo! Ja så är det nog 🙂
Tack för din text Evalena! Jag googlade på “personlig utveckling egocentrerat” just av anledningen du skriver om. Vart tar empatin vägen? Lever vi inte i symbios med våra medmänniskor? Helt med på tanken om att älska sig själv och att värdesätta sig själv men mer för att skapa en trygghet och för att utveckla förmågan att dela med sig. Jag har precis som du varit med om att få svar som “det är ditt eget ansvar om du blir sårad av något jag säger..”. Så.. Tack för din pricksäkra text!
Tack Ulrika för att du också reflekterar över detta och tar dig tiden att uttrycka dig. Vi får se till att vara goda exempel själva 🙂 Jag tycker det ligger så mycket helande i att få bli hörd och bekräftad i det man upplever. Och jag tror det är fullt möjligt att finnas där för varandra utan att gå in i medberoende.