Råd och fakta

Lästid ca 11 min

Arga barn, hur gör man?

Arga barn: Få saker triggar en förälders sämre sidor så starkt som ens eget barns ”Nej, jag vill inte.”

Arga barn: Få saker triggar en förälders sämre sidor så starkt som ens eget barns ”Nej, jag vill inte.”

Att tampas med arga barn är ofta att tampas med sig själv. Tålamod som inte räcker till, hantera kaoset varje gång man ska handla. Bara att få på ungen kläderna kan räcka för en familjekris. 

Här får du djupare förståelse kring vad ilska är, gränssättning och tips på hur man kan göra för bättre klara av arga barn.

Ibland har föräldrar till arga barn ovetande hamnat i ett ömsesidigt förstärkande mönster med barnet. För att man som förälder ska kunna bryta ett mönster där man triggar varandra till ilska, är första steget att lära sig se mönstret och förstå vad som händer.

Ilska är smittsamt – men inte farligt

En arg treåring kan lägga mycket energi i sina vredesutbrott. Egentligen borde vi se det som befriande med en sådan hängivenhet till en känsla. Det är inte vi klarar det som förälder, istället rycks vi gärna med och blir själva arga och kan försöka kontrollera situationen genom att dominera. Det finns knappast någon föräldrar som inte någon gång kommit på sig själv med att skrika och/eller hota tillbaka. Passiv ilska inkluderad, som till exempel: “Om du inte slutar med det där, går vi hem.” sagt med lugn bestämd röst.

Barns ilska är inte skadlig i sig på något sätt, däremot kan hängivenheten göra att barnets omdöme försvinner och det kan skada både sig självt, andra eller saker omkring sig. Armar och ben kan fäkta vilt.

En lugn röst

I en sådan situation går det inte att nå barnet med ord och det bästa är att låta anfallet gå över och samtidigt milt hindra det arga barnet från att skada sig eller någon annan. En lugn röst verkar ofta dämpade både på dig, omgivningen och barnet.

Gäller konflikten till exempel att barnet vill ha en leksak i affären och du har sagt nej, är det bästa att lugnt upprepa att barnet har leksaker hemma. ”Du har bilen, dockan och spelet. De här leksakerna ska vara här i affären.” Även om barnet kanske inte uppfattar vad du säger så är det tydligt på ditt lugna tonfall att du är trygg och att känslan av ilska är något som barnet själv får känna på och kontrollera på egen hand.

Avled uppmärksamheten

Ett annat bra knep är att avleda uppmärksamheten. I exemplet ovan skulle du till exempel kunna hjälpa barnet att fokusera på något annat än just leksakerna. Kanske finns en hund i närheten, eller något annat. Du kan påminna om något ni ska göra senare, eller ge barnet en uppgift, kanske väga frukten om ni är på en stormarknad och sätta på klisterlapparna.

Oavsett vilken metod du prövar så hjälper det till om du som förälder tränar dig i att utstråla lugn. Det ger barnet en chans att lära sig kontrollera sin känslor på egen hand, och med tiden får det utrymme att utveckla ett eget ansvar för sina känslor och ett sunt förhållande till sin egen vilja.

Nyckeln till att utstråla lugn ligger i du lär dig kontrollera din egen andning, och ditt röstläge. Det är intuitivt för de flesta, så länge man inte ställs mot väggen. Då kan medveten träning vara nödvändig. Kika på Mindfulness, läs en bok om lågaffektivt bemötande, lyssna på guidade avslappningar eller kanske gå en kurs.

Kontakt och tidsbokning

Ring 08-684 41 444 Boka direkt Öppna ett kontaktformulär

Dominanta föräldrar ger rädda barn

Arga barn och ilskna barn.

Barn vars gränser modereras på ett bra sätt kommer utveckla ett gott självförtroende, lust och nyfikenhet på livet.

Om du som förälder kontrollerar ditt barns ilska genom att vara hotfull, ta hårt i barnet eller på annat sätt visa att ilska får smärtsamma konsekvenser eller straff, kommer barnet ha svårare med sin egen vilja. Risken finns att ditt barn med tiden utvecklar beteenden som blir till en belastning för de själva, eller gör livet svårare än annars.

Exempelvis är det vanligt att ju mer dominanta och bestämmande föräldrar, desto mer ”dubbelliv” lever deras barn. I föräldrarnas närhet är de så perfekta de kan för att undvika deras dominans och behov av att kontrollera dem.

Utanför familjen kan barnen själva vara dominanta och kontrollerande mot andra barn och senare i livet mot partner och egna barn. Generellt blir dessa barns vilja också mer knuten till föräldrarnas värderingar än annars. Vanligen helt i linje med föräldrarna eller i rakt motsatt riktning, oavsett vilket är det rädslan som styr, snarare än den egna viljan eller självständiga värderingar.

Eftergivna föräldrars barn blir självcentrerade

Motsatsen till dominans är eftergivenhet. Föräldrar som låter det skrikande barnet få leksakerna i affären varje gång, som inte klarar att visa trygg fasthet eller stå fast vid ett nej. Deras barn blir vanligen självcentrerade.

Eftergivna föräldrars barn har ofta låg grundtrygghet och dålig självkänsla. Som tonåringar är det inte ovanligt att de blir översittare gentemot sina föräldrar. De har svårare än andra att vara nöjda eftersom de har lätt för bristtänkande, och lätt att hitta anledningar att se sig själva som orättvist behandlade på något sätt. Mer sällan händer det omvända, att de lägger märke till när andra blir orättvist behandlade.

Tålamod och lugn, finns det på konserv eller?

Tyvärr finns varken lugn eller tålamod att köpa som konserver ännu, även om de flesta föräldrar säkert önskar att det fanns. Alla vill vara bra föräldrar och ge sitt barn bästa möjliga start i livet. Samtidigt finns ingenting som triggar ens sämre sidor så starkt som sitt eget barns ”Nej, vill inte.”

Var ska man få tålamodet ifrån och hur undviker man att att göra likadant som ens egna föräldrar? Det finns i princip bara ett enda sätt: Reflektion och dialog med sin partner och andra vuxna med barn i ungefär samma ålder eller erfarenhet från det. Dialog med barnet är också självklar – men tänk på att aldrig ha den under eller i direkt anslutning till ett utbrott. Vänta till rätt tillfälle och koncentrera på att berömma framstegen.

”Idag i affären gick vi förbi leksakerna bara sådär, som om det var tvättmedel eller sopborstar. Vad bra! Minns du för några veckor sedan vad arg du blev.”

Har du tur får du ett svar som ”Ja, men jag var ju liten då”.

Barn integrerar kunskap och nya färdigheter oerhört snabbt och gör det till en del av sig själva. Problemet för oss vuxna är att vi ofta har vårt eget emotionella bagage med oss och reagerar med automatiska tankar. Det gör att när vi som vuxna lär oss nya saker om oss själva, så integreras den kunskapen långsammare.

Det går inte att nog understryka vikten av att föräldrar sköter sin egen psykiska hälsa och lägger tillräckligt med tid på att själv må bra. Det är viktigt att ta hand som sig själv och balanserar tiden man är förälder, med tid att träna eller röra på sig fysiskt, vara själv med sin partner och regelbundet träffa sina vänner.

För många familjer är detta svårt att planera in. Många tycker också att det känns olustigt att göra sig beroende av släktingar och vänner som barnvakt. Vinsten är dock stor, inte minst utifrån barnets perspektiv. Det kan vara tungt att vara sina föräldrars enda livsnerv.

Ilskna barn, regler och gränssättning

Regler bör fungera som mjuka staket. Barn ska fångas upp av dem på ett mjukt sätt. Ungefär som gummirepen i en boxningsring som är elastiska för att inte skada. Reglerna är till för att avgränsa tillgängligheten till världen på ett sätt som motsvarar barnets förmåga att bedöma sin egen förmåga och var det själv har sina gränser.

Eftersom det är föräldrarna som sätter både regler och upprätthåller gränserna mot dem, behöver föräldrarna upptäcka varje ny färdighet ett barn gör och justera gränserna efter det. För snäva gränser kväver och hämmar. För vida gränser kommer innebära att barnet riskerar att utsätta sig själv för fara. Gränser är alltså till för att barnet ska få de utmaningar som behövs för att det i lagom takt ska kunna utveckla sina förmågor. Lagom snabb takt, för barn utvecklar ofta en god och balanserad känsla för gränser mycket snabbare än föräldrarna hinner med att uppfatta vilket gör en alltför snäv gränssättning till ett vanligare problem än allt för vid.

Ett barn vars gränser modererats på ett bra sätt kommer utveckla ett gott självförtroende, lust och nyfikenhet. Det kommer ha en välutvecklad förmåga att förstå sina egna gränser och veta med sig var utmaningarna ligger. Barnet kommer inte heller behöva göra någon större tonårsrevolt, istället kommer det vara mer intresserat av att utveckla en allt mer mogen dialog om samhället, hur det är i skolan, vad vänskap är och så vidare.

Exempel på trygg gränssättning

Ett litet barn som balanserar på kanten av en plaskdamm, kan kanske få göra det. Ramlar barnet får det hanterbara konsekvenser för både för barnet och föräldern. Skulle barnet däremot balansera på räcket till en bro behöver man som förälder stoppa barnet, även om det är jättebra på att balansera, eftersom det ännu inte har tillräckliga erfarenheter av att falla.

Konsten att utvidga barns gränser

Att utvidga ett barns gränser kräver att föräldern utvecklar tillit till barnet och en förmåga att låta barnet vara “oövervakat” när det prövar nya steg. Det är en konst att som förälder utveckla den förmågan. Det är till exempel svårt att låta bli att gripa in när man ser sin bebis krypa framlänges ner från en soffa, när man vet att barnet kommer slå sig. Hur många gånger man än vänder bebisen och försöker visa att benen ska komma först, kommer alltid ögonblicket när barnet behöver få egen erfarenhet av höjdbedömning.

Det finns inget rätt eller fel i detta, utan det handlar om individuell fingertoppskänsla för barnets förmåga att lära sig av en erfarenhet. För tidig erfarenhet skapar rädsla, och för sen erfarenhet skapar beroende av någon annan som gränssättare.

Småbarnsårens olika åldrar

Det finns många som menar att barn har olika ”trotsåldrar”. Faktum är det inte finns någon exakt gräns utan att det är bättre att prata om trotsperioder. Beroende på barnet och föräldrarna och troligen en mängd andra faktorer, går ett barn igenom olika perioder där de nyfiket testar och förkastar olika sociala ”innovationer” som de gör.

Kraften i upptäckten av ordet Nej, brukar vara en typisk sådan period. Kraften i att klappa till någon fysiskt en annan. En tredje sådan period brukar komma när barnet upptäcker att de kan manipulera fram känslor hos föräldrarna på alla möjliga sätt. Vad händer om jag rycker av alla löv från fikusen i köksfönstret? Vad händer när jag häller ut mjölken på köksgolvet?

Ordet trots är på så vis ett tämligen gammaldags ord från en mer auktoritär tid, men kan ändå vara användbart eftersom det vanligtvis beskriver situationen ganska väl.

Som förälder kan du ha stor hjälp av att utveckla en förmåga att upptäcka vad det är ditt barn försöker lära sig under trotsperioderna. Chansen är stor att du upptäcker att barnet anstränger sig för att lära sig om sina föräldrars och andra vuxna människors känslor och reaktioner. Men också om regler, gränser och konsekvenser samt att få ihop vad som sägs och utlovas, med det som faktiskt sker.

Kom ihåg att vara ödmjuk mot både dig själv och ditt barn – det handlar om komplexa kognitiva processer som sker konstant mitt i vardagen och det är en näst intill omänsklig uppgift att ha koll på allt som sker. Än mindre komma ihåg alla detaljer och dessutom tänka igenom och reflektera.

Tonåringar

Känslorna brukar kunna gunga i ett hem med en eller flera tonåringar och som förälder brukar det svåraste vara att lära sig stå tillbaka allt mer, och samtidigt finnas där när behovet uppstår. Att lära sig kompromissa och låta barnet ha ett större inflytande blir allt viktigare.

Det är viktigt att komma ihåg att ett beslut som tvingats fram, inte är ett beslut. Något beslut blir det aldrig om det inte är helhjärtat, och säker på att det är helhjärtat kan du bara vara om tonåringen är den som har sista ordet.

Försöker du som förälder övertala din tonåring att sluta med något du anser vara destruktivt (droger, sex, rökning, eller bara lägga ifrån sig hörlurarna), eller göra något du anser vara positivt (läxorna, lägga sig i tid, städa rummet) så gör du klokt i att försöka sätta dig in barnets hela komplexa situation, särskilt barnets sociala situation. Förklaringen till barns destruktiva beteenden ligger många gånger i att de bär på en social oro och en rädsla för utanförskap. Att barnet har denna oro betyder inte att det inte ska respektera gränser, men att du som förälder har insikt gör stor skillnad i hur du kommer att prata och vad du säger. I bästa fall kan du istället skapa en diskussion där barnet är intresserat av vad du har att säga och du kan börja övertyga, snarare än övertala.

Läs mer om barns oro och ångest.

Barn är olika

Det är självklart, men tål att upprepas. Barn är olika. Vissa barn är utåtriktade, andra är inåtvända. Hos vissa barn kliar det av experimentlusta och impulskontrollen kan verka obefintlig, medan andra är eftertänksamma och filosofiskt lagda redan från födseln. Andra får diagnoser med olika bokstavskombinationer.

Oavsett hur det är eller vad, så brukar alla barn kunna vara en utmaning för sina föräldrar. Särskilt vad gäller ilska.

Mer om ilska på sajten

Text: Björn Granberg. Faktagranskning: Ysse Berntsson, Socialpedagog den 19 sept 2016.