Ångest och oro hos barn och vad föräldrar och andra vuxna kan göra

Barn och ungdomar som är så oroliga att det påverkar vardagsliv negativt, kan ha stor hjälp om nära vuxna har  kunskap om hur barnet kan övervinna sin oro.

Barns oro förändras med åldern, men två barn i samma ålder kan också oroa sig för helt olika saker. Det mesta av barns oro hör ihop med att växa upp och har en självklar och helt naturlig förklaring.

Vid separation från föräldrarna är det normalt med en reaktion hos barn, även mycket små barn. Oron kan ta olika uttryck beroende på barnets anknytning. Det kan exempelvis klänga mycket på sina föräldrar, hålla de under uppsikt, eller kollapsa i gråt när de ska lämnas på dagis eller en släkting. Denna oro brukar klinga av mellan två och tre års ålder.

Annan vanligt förekommande rädsla och oro som väldigt små barn kan ha är att reagera på starka sensoriska stimuli som höga ljud eller plötsliga lägesförändringar. Små barn är ofta rädda för mörker, att vara ensamma och för fantasifigurer.

I den lägre skolåldern är barn vanliga rädslor djur, att bli skadade, kidnappade och att det ska hända föräldrarna något. Existentiella grubblerier och social rädsla, som att inte duga eller göra bort sig är inte heller ovanligt.

Äldre barn och tonåringar oroar sig vanligtvis över hur de ska bemästra olika sociala situationer, vad kompisar ska tycka eller om sin hälsa, sitt utseende, sin sexuella identitet.

Att hantera oro är en livskompetens som behöver tränas

Det är viktigt att förstå att de allra flesta barn klarar att hantera sin oro utan särskilt stöd. Barns oro är sällan något som vuxna bör oroa sig för i onödan. Våra liv kantas av situationer som framkallar oro och ångest och barndomen är inget undantag. Tvärtom så behöver barn få känna på oron och vuxna behöver låta de vara oroliga, för att ge dem tid och möjlighet att lära sig hantera oro på ett bra sätt som vuxen.

Att hantera oro är en livskompetens. För föräldrar och andra vuxna är det en balansgång att ge barnen lagom mycket stöd.

När är oro ett problem för barn?

Oro blir ett problem först när den hindrar eller begränsar ett barns vardag.

Det är när oron får vara med och fatta beslut som påverkar vardagen, som problemen uppstår. Exempelvis att stanna hemma dagen för provet. Eller om barnet blir så blockerat att det bara sitter där utan att kunna svara på provfrågorna trots att kunskapen finns.

Oro som hindrar ett barn att göra vad de vill, eller begränsar deras vardag, är oro som föräldrna behöver hjälpa barnet att göra något åt. Alternativet är att söka professionell hjälp.

Ihållande oro kan med tiden påverka ett barns psykiska välbefinnande negativt och försämra både självkänsla och självförtroende. Det kan också leda till att barnet hittar sätt att dra sig undan och/eller vänjer sig vid att göra uppoffringar för att slippa saker eller situationer som de tror att de kan komma att känna oro inför.

Tecken på överdriven oro

Små barn som känner oro, kan sällan förstå sina känslor eller uttrycka dem särskilt tydligt. Som förälder eller vårdgivare, kanske det enda du märker är att barnet är lite mer lättirriterat, gråter för mindre, är extra klängigt eller har svårt att somna. Det är också vanligt med somatiska (kroppsliga) symtom som huvudvärk och magont.

Små barn med stark oro eller ångest kan vakna på nätterna, kissa i sängen och/eller ofta ha mardrömmar. När de blir lite äldre förändras tecknen på ångest.

Tecken på ångest hos barn

  • Sämre självförtroende och minskad lust att pröva nya saker.
  • Plötsliga svårigheter att klara små vardagliga utmaningar eller enkla motgångar.
  • Svårigheter att koncentrera sig.
  • Vill inte äta eller sova eller bägge två.
  • Får plötsliga utbrott eller kraftigare utbrott än annars.
  • Upprepar negativa tankar.
  • Tror att negativa saker kommer att hända.
  • Visar minskad lust att lära känna nya människor.
  • Minskar ner antalet kompisar, undviker att träffa kompisar och/eller kommer med ursäkter för att slippa gå till skolan.

Vi föreslår också att läser om generell ångest här.

Vanliga anledningar till att barn får ångest

Förändringar

Vissa barn känner av ångest eller oro mer än andra, men så gott som alla barn upplever ändå att förändringar är något svårt. Att flytta och få ett nytt hem eller börja i en ny skola är därför i någon grad alltid ångestframkallade oavsett om barnet annars är stabilt.

Traumatiska erfarenheter

Barn med erfarenhet av någon traumatisk händelse, som en bilolycka, en brand eller annan större olyckshändelse känner ofta ångest efteråt. Även familjegräl, separation och konflikter mellan vuxna kan få barn att känna sig osäkra, oroliga och ge upphov till ångest.

Social ångest

Tonåringar är en åldersgrupp som är särskilt drabbad av social ångest. I tonåren är det viktigt att höra till och känna sig som en del av sin grupp. Rädslan att sticka ut och vara avvikande kan vara stor. Ofta handlar det om markörer som musik eller kläder som behöver vara rätt för att hålla rädslan att bli hånad i schack.

Till problematiken hör att inte kunna erkänna rädslan eftersom det vore att sticka ut för mycket. Vuxna som försöker pressa fram en diskussion om social ångest med en tonåring, kanske kritiserar de sociala markörerna etc, kan därför räkna med att få svårt med kontakten. Något som kan vara mycket frustrerande för bägge parter.

Visste du att Social fobi brukar debutera i tonåren och att det drabbar mellan 7 och 15 procent av befolkningen? Du kan läsa mer om fobier här.

Hjälp för oroliga barn

Föräldrar och andra närstående kan göra en hel del för att lotsa barn genom gammal och ny oro. Här är några generella tips du kan pröva.

1. Avdramatisera

En bra början är att prata med barnet om oro i största allmänhet för att avdramatisera den. Berätta om att oro är något naturligt som alla människor känner. Berätta om andra människors oro. Om barnet är tillräckligt gammalt, kan man kanske gå ett steg till och förklara hur oro påverkar våra kroppar. En positiv bild du kan ge är att beskriva oro som en våg som blir större men som alltid sjunker undan.

2. Låt aldrig oron bestämma

Mest väsentligt som vuxen i barnets närhet är att aldrig låta oron bestämma. Det är lätt att ge efter när ett barn är oroligt, för att låta det slippa känna. Kanske för att vi själva känner skuld när barnet påtagligt visar sin oro.

Är ett barn exempelvis oroligt för att sova borta är det lätt att falla till föga och låta det sova hemma istället. Det kan kännas som en dubbel bonus: Dels lindras barnets plågor, dels känner du dig själv snäll.

I själva verket talar du om för barnet, att om det känner oro så kommer det inte att klara det. Detta är en förrädisk fälla, för ju mer man försöker undvika det skrämmande, desto mer skrämmande kommer det verka. För att övervinna oro behöver man göra det motsatta och hjälpa barnet närma sig det oron handlar om.

3. Ge barnet utrymme att själv hitta lösningen

Mycket bättre är därför att dels erkänna barnets oro och dels fråga på vilket sätt till exempel en övernattning kan bli bra. På så sätt bekräftar du barnets känslor utan att ge efter för dem. Du ger också barnet en möjlighet att känna på sin oro på ett kontrollerat sätt och i det själv hitta möjliga lösningar.

Just detta, att hitta sätt att hjälpa barnet själv komma på och utforska lösningar till sin oro, är centralt. Motsatsen är att upprepa vad barnet är oroligt för och prata om allt som kan gå på tok.
Om Albin är rädd för blod till exempel, bör man inte säga ”Albin är rädd för blod” när något annat barn visar sitt sår, eller vara där med ett plåster och aj och oj innan någon bett om det. Det vore att bekräfta oron och låta den bestämma.

Vänta och se istället. Sker en orosreaktion, bekräfta känslan på ett neutralt sätt: ”Just det ja, det känns obehagligt när du ser sådant.” Det är viktigt är att du som vuxen bekräftar barnets känsla av oro eller rädsla på ett så neutralt sätt som möjligt. Motsatsen vore att förstärka känslan genom att du själv lever dig i den, eller går åt andra hållet och förnekar den eller i värsta fall straffar barnet. I bägge fall kan det leda till att barnet får problem.

Barn som får lära sig att känslorna är ok, men också får utrymme att själva finna lösningar för den faktiska situationen har goda chanser att utveckla ett bra förhållningssätt till sig själva och också vara till god hjälp för andra när så behövs.

4. Håll barnet uppdaterat om framtiden

Att du som förälder har full koll på veckan hjälper inte ditt barn om det mitt i leken får höra att hen ska sätta på sig skorna för att gå på kalas, eller att det är måndag morgon och dags att gå till dagis.

Ett sätt att minska oro hos barn är att någon dag i förväg påminna dem om vad som kommer att hända. Det gäller alla barn, men särskilt de som är mer oroliga. Du kan samtidigt passa på att bifoga information som gör barnet tryggare.

Är barnet exempelvis oroligt för att gå på ett födelsedagskalas, dämpas ofta oron om du berättar att du följer med till dörren, knackar på, säger hej till mamman och pappan och väntar i hallen tills barnet hängt av sig och lämnat presenten. Berätta att du kommer och hämtar klockan si eller så och kanske vad du gör under tiden. Men överinformera inte för den skull. Lagom är bäst.

Barn behöver träning i en mängd olika situationer som första gången de hanterar dem på egen hand, nästan alltid orsakar oro hos barn.

5. Träna bort oron

Ångest och oro hos barn kan tränas bort genom att använda tekniken Exponering, som innebär att barnet i en lugn och trygg situation får närma sig det som skapar oron med små steg i taget. Är det blod barnet är rädd för, kan de första stegen vara att läsa om det, för att ge barnet kunskap om blod och varför vi har det.

Räkna med att barnet känner ångest och obehag i början, men också att reaktionerna avtar och i bästa fall ersätts av nyfikenhet.

Andra sätt att lätta på oro hos barn

  • Lär ditt barn vad oro är och när det själv känner sig oroligt och hur barnet kan be om hjälp.
  • Allt som känns bekant minskar oron. Att du själv försöker hålla på dina dagliga rutiner brukar underlätta för barn som har lätt att känna oro.
  • Om ditt barn är oroligt på grund av större förändringar som till exempel byte av bostad, separation, en större förlust, som att någon avlidit eller andra liknande händelser, se om du hitta böcker att läsa som handlar om det. Läs högt för barnet eller kanske se en film som ni pratar om tillsammans efteråt. Det kan hjälpa barnet att få perspektiv på sina känslor och förstå dem bättre.
  • Så snart du vet att en förändring kommer, förbered barnet genom att tala om vad som kommer hända, och varför.
  • Gör ditt bästa för att inte själv visa oro, eller bli beskyddande mot ditt barn.
  • Istället för att hjälpa ditt barn, eller förhindra oroliga situationer från att uppstå, uppmuntra istället barnet att själv hitta sätt att hantera situationen. Förälderns utmaning är ofta att visa tillit till barnets egen förmåga, och släppa sitt behov av att känna sig ”snäll”.
  • Gör enkla avslappningsövningar tillsammans med ditt barn som till exempel att ta tre långsamma andetag (räkna till tre på in- och utandning).
  • Att avleda uppmärksamheten är ett klassiskt knep som fungerar bra på små barn. Det avleder den oroliga impulsen så att den kan ge vika för neutrala tankar som minskar oron.
  • Pröva att göra en oroslåda. Du kan ta en liten kartong eller ask. Be ditt barn skriva eller rita det de är oroliga för och posta oron till senare. I slutet av veckan eller dagen tömmer ni lådan och går tillsammans igenom dagens ”orospost”.

När ska jag be om hjälp?

Det finns barn som själva växer ifrån ihållande oro och ångest, men det vanliga är att om sådan oro inte blir omhändertagen på ett bra sätt och/eller försummas under barndomen, så finns risk att oron blir ett mönster som fortsätter in i vuxenlivet där den i värsta fall kan utvecklas till fobier.

Bedömer du att ditt barn ofta känner ihållande oro eller att oron påverkar barnets vardag på ett negativt sätt, så är det en god idé att be om hjälp av någon utomstående. Som förälder kan det vara svårt att förhålla sig neutral och det kan vara frustrerande att se sig själv falla in i mönster man vet inte är de bästa.

Påverkar oron skolarbetet eller den sociala gemenskapen i skolan är det lämpligt att kontakta skolan. Dock har dagens skola små möjligheter att ge reellt stöd och en förändring kräver ofta mycket engagemang av föräldrarna.

Barn kan ringa till BRIS, Nationella hjälplinjen eller MIND. Aktuella telefonnummer finns på vår sida för hjälplinjer.

Text: Björn Granberg. Faktagranskat den 15 okt 2016, av Linda Granqvist Leg. läkare, leg. psykoterapeut