en perfekt partner

En perfekt partner

ca 3 min

Är det naivt att vilja ha en perfekt partner? – antagligen. Men ändå, vem har inte drömt om det? Och  eftersom äktenskapen blir allt kortare och trenden att byta partner allt starkare, så verkar det som om många ändå har den drömmen.

Jag googlade för att finna svar på hur naiv drömmen är, men hittade inget vetenskapligt stöd åt endera håll. Däremot hittade jag statistikern Amy Webb som räknat ut att där hon bor, en stad med 1,5 miljoner invånare, borde det finnas 35 män som skulle vara en perfekt partner för henne. Teoretiskt sett alltså.

Antar man att hennes statistik gäller för alla och en var, skulle det innebära att det finns en drömpartner per 42 000 invånare för var och en av oss. En på 42 000! Om jag dejtade två om dagen från 15 års ålder skulle jag hinna med allihop ungefär lagom till 80-årsdagen. Snacka om hopplöst!

Matteformel för kärlek

Amy Webbs formel för den perfekta partnern

Men sannolikhet och verklighet är turligt nog inte samma sak. Jag träffade min vän Robert Seton förra veckan och innan vi skildes åt stack han till mig sin bok ”Håll ihop. Om att vårda sitt förhållande”.

Jag vänder på den och läser baksidestexten där han radar upp frågor som ”Var går gränsen för otrohet? Kan man hålla ett förhållande kvar i förälskelsestadiet? Hur hanterar man en ny familj, med barn från tidigare relationer?”

Robert är psykolog och familjeterapeut. Han har jobbat med parterapi i mer än 25 år och frågorna han ställer, ja de kommer från verkligheten och är viktiga exempel på problem vi ställs inför i ett förhållande. Hur vi handskas med dessa problem är upp till oss själva och vår förmåga. Robert menar att det är alltid lättare att handskas med problem när man vet hur de fungerar och vad de består av – relationer är inget undantag.

Värt att övervinna motståndet

Kör man fast i relationen är parterapi en viktig väg. Men det är inte alltid lätt. Det minns jag från de tillfällen då jag själv gått i parterapi. Men det har alltid varit värt att övervinna motståndet och ta emot det som skulle tas emot trots att det var smärtsamt.

Drömmer jag fortfarande om en perfekt partner som jag kan ha det där rosenskimrande drömförhållandet med? Nej, inte särskilt. Var än idén om det rosenskimrande parförhållandet kommer ifrån, så är den en normativ bild av hur det bör vara som inte stämmer med verklighetent eftersom ett parförhållande aldrig kan vara statiskt.

Ändå köper de flesta av oss den bilden trots att de flesta av oss vet bättre. Det är ju bara att öppna ögonen för att se att ett förhållande mellan två människor till sin själva natur är föränderlighet. Något som föser oss mot individuell utveckling och ny kunskap om oss själva oavsett om vi vill det eller inte.

Är jag själv en perfekt partner?

Perfekt är bara perfekt i ett givet ögonblick eftersom något alltid kommer att rubba jämläget. Amy Webb håller också med om det, trots att hon fann sin statiskt sett perfekta partner genom att hacka en datingsajt. Hon säger så här: ”Även om vi funkar bra ihop så krävs en ständig uppmärksamhet för att hålla relationen levande.”

En perfekt partner verkar alltså inte finnas. Eller bör man vända man på det? Är den perfekta partnern någon som inser att kärlek kräver en viss ansträngning?

Men den viktigaste frågan av alla är ju faktiskt ändå: Är jag själv en bra partner?

2 Kommentarer
  1. Ingrid
    Ingrid säger:

    Hej jag är stenbock o min partner fisk, jag vill mycket, o min partner tar inte samma initiativ, jag känner att jag måste ta initiativ hela tiden annars händer inget i vår relation, ibland är det skönt o veta att den andre också kan ta initiativ, vad kan jag /vi göra åt detta?? O hur får man sin partner att ta min känsla på allvar inte dribbla bort eller dumförklara mej för att jag tänker så, då blir det ju så att jag aldrig vågar öppna mej mer till honom, /Ingrid

    Svara
    • Björn Granberg
      Björn Granberg säger:

      Hej Ingrid,
      Tack för din kommentar!
      Det låter som du känner dig ganska uppgiven och ber om hjälp. Din kommentar är kort men jag tror mig ändå förstå att ni levt med denna obalans i initiativkraft under en längre tid och att du känner dig både ledsen och kränkt. Att du också, som du nämner, känner dig osäker på om du ska våga öppna dig för honom igen är naturligtvis inte en hållbar grund för en relation, så det är bra att du ber om hjälp!

      Trots att det är kort dyker ett par frågor ändå upp. En av dem är att jag undrar över är hur ni har pratat sinsemellan. För att komma tillrätta med obalansen mellan er behöver ni skapa förutsättningar för autentiska samtal med varandra där bägge får känna sig hörda. Det verkar på det du skriver som om din partner varken vill erkänna dig eller se sin egen roll. Av erfarenhet vet jag att det vanligen brukar framträda en komplex bild när bådas versioner kommer på bordet och därför tror jag också det vore bra om ni träffade en neutral person, till exempel att ni gemensamt kommer överens om att besöka en parterapeut.

      Hur det än är, så behöver ni närma er varandra för att bygga upp ert förtroende och ömsesidiga respekt och kärlek för varandra. Det är verkligen bra att du tagit de första stegen i den processen genom att erkänna att obalansen mellan er är ett problem för dig och att du närmar dig en gräns där du inte längre kan kompromissa. Visst kan det kännas hopplöst, det är inte svårt att förstå, men jag vet också att det som regel finns många möjligheter och att hopplösa situationer ibland vänder helt mirakulöst.

      Lycka till! /Björn

      Svara

Kommentera

Ställ en fråga, kritisera eller dela med dig av dina erfarenheter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *