Anknytning

När barn föds utvecklar de en relation till sina föräldrar eller till den som står barnet nära. Denna tidiga anknytning betyder oerhört mycket för barnets utveckling och framtida relationer. Hur tryggheten under barnets två första år ser ut påverkar hur personens framtida relationer kommer att upplevas och utvecklas.

Det anknytningsmönster vi utvecklar under barndomen, blir det sätt vi relaterar till andra människor även i vuxen ålder. Tydligast blir detta i de relationer som är viktigast för oss.

Fyra olika anknytningsmönster

De anknytningsmönster vi bildar i vår barndom är relativt beständiga genom livet, men är fortfarande möjliga att förändra. Alla anknytningsmönster är individuella men man har tydligt kunna se gemensamma drag som gjort det möjligt att gruppera de i fyra kategorier med olika särskiljande egenskaper.

De flesta människor har tillägnat sig ett anknytningsmönster som tillhör någon av de tre första kategorierna. Den fjärde är mer ovanlig.

  1. Trygg anknytning
  2. Otrygg undvikande anknytning
  3. Otrygg ambivalent anknytning
  4. Otrygg desorganiserad anknytning

Trygg anknytning

Ett tryggt anknytningsmönster kännetecknas av att föräldern är närvarande och lyhörd för barnets känslomässiga behov. Föräldern förstår barnets behov av närhet och kärlek men samtidigt tar emot barnets behov av att få röra sig bort och utforska världen. Barnet litar på att föräldern finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.

På det här sättet lär sig barnet att ta hand om sina egna känslor, på egen hand och/eller med hjälp av andra. Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.

Otryggt undvikande anknytning

En otryggt undvikande anknytning har uppstått genom att föräldern konsekvent har avvisat barnets försök att få tröst och kärlek.  Barnet har lärt sig att det inte ger resultat att söka uppmärksamhet genom till exempel gråt och uppsträckta armar utan att det snarare skapar större avstånd. Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. På egen hand stänger barnet av sitt ”anknytningssystem” för att undkomma smärtsamma känslor av övergivenhet.

Som vuxna kan de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet. En undvikande anknytningsstil kan ta sig uttryck i en strävan att göra sig känslomässigt oberoende av andra. De stänger av eller undertrycker sina behov av närhet och kärlek.

Närhet signalerar fara i deras inre arbetsmodell, eftersom de omedvetet förväntar sig att den ska leda till känslomässig övergivenhet. De undviker därför närhet i relationer, eller undviker relationer över huvudtaget. De kan också dölja sina egna behov bakom ett överdrivet omhändertagande av andra. De använder med andra ord en extrem form av självreglering, och kan ha mycket svårt att vända sig till andra för att få hjälp och förståelse.

Otrygg ambivalent anknytning

Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Föräldern svarar nyckfullt och oförutsägbart på barnets signaler. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla.

Det känslomässiga samspelet utgår från förälderns behov. Genom detta oförutsägbara beteende knyts barnet hårt till föräldern och barnets självständighetsutveckling hämmas. Barnet har inte ”råd” att släppa föräldern ur sikte. I nära relationer i vuxen ålder så skrämmer de ibland iväg andra med sin starka önskan om närhet eller är så rädda att bli övergivna och undviker istället nära relationer.

Som vuxen kan man också få svårt att reglera sina egna känslor utan vill ständigt ha hjälp från andra med ett kanske uppförstorat behov av bekräftelse. Impulser till självständighet och oberoende väcker ångest. Kärnan i detta anknytningsmönster är det överdrivna beroendet av andra och bristen på tilltro till sin egen förmåga.

Otrygg desorganiserad  anknytning

Barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel brukar utveckla detta anknytningsmönster. Det tar sig i uttryck att personen både har svårt att vara nära och ha avstånd. Båda sidor blir smärtsamma. Det har uppstått genom att föräldern inte på något sätt lyssnat till barnets signaler.

Det kan handla om en förälder med egna svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barn på rätt sätt. De kanske blir arga när barnet gråter till exempel.

Detta leder till att barnet upplever föräldern som skrämmande. Men trots allt så behöver barnet knyta an vilket leder till svåra relationsstörningar i vuxen ålder.

Related termer

Kommentarer inaktiverade.